6.5
DET SVÅRA SAMTALET
Det är ofta svårt att berätta för andra att man har cancer. Det kan bottna i rädslan för hur den andre ska reagera men också i hur man själv ska reagera. Man kan vara rädd för att bryta ihop och tappa behärskningen. Särskilt svårt kan det vara att berätta för sina anhöriga och närstående. Men det kan också kännas utmanande att berätta för folk i ens omgivning som man inte känner så väl. Ibland kan det kännas så krävande att man drar sig för att röra sig bland folk.
ATT BERÄTTA FÖR FAMILJEN
Har du en partner är det bra om denne är med på samtalen med vården, för att få samma information som du. Har man barn, kan det vara tungt och svårt att berätta för dem. Särskilt innan man själv landat i sin situation och kan sortera i känslorna. Det är viktigt att barn får veta vad som pågår. De känner direkt att något inte är som det ska och berättar ni inte för dem, kommer de skapa sig sina egna sanningar, som ofta är ännu värre än verkligheten.
Man kan ta hjälp av sjukhusets kurator att berätta för barnen. Försök att anpassa informationen efter barnets ålder. Man behöver inte berätta allt, men tillräckligt för att barnet ska förstå. Var lyhörd för barnets signaler och ta er tid att svara på frågor när de kommer. Tonåringar kan på ytan verka som att allt är precis som vanligt fast det pågår många tankar och känslor inombords. Berätta på förskolan/i skolan, för kompisars föräldrar och andra vuxna som finns runt barnen, så att det finns förståelse och beredskap för barnets reaktioner. Ta med barnen till sjukhuset och låt dem vara med. En strålbehandling kan till exempel låta som något fruktansvärt för ett barn och skapa obehagliga fantasier fast det i själva verket går på en kvart och inte alls känns något för den som får behandlingen.
» LÄS MER
om
tips och länkar till ställen du kan vända dig för att få stöd och träffa andra i samma situation.
Här finns mer råd och tips om hur man berättar för barn att någon i familjen har cancer och hur man anpassar informationen efter barnets ålder.